Galdhøpiggen (Dag 2 & 3)

2469 meter över havet, så högt är Skandinaviens högsta berg. Leden började på 1040 meters höjd, och sedan gick de resterande 1429 metrarna i en konstant lutning rakt uppåt igenom tidernas stenigaste terräng. Det tog ungefär dubbelt så lång tid som vi hade räknat med, och var tjugo gånger så slitsamt. Vi kom ner helt slutkörda, ömma och trötta tidigt imorse, med en hund som i princip vägrade gå. Men var det värt det? När vi väl stod där uppe på toppen och alla molnen lättade för att låta hela Jotunheimen uppenbara sig under oss, och under nedstigningen i den fantastiska solnedgången över fjälltopparna, då kändes det värt det. Men medan vi klättrade konstant uppför insvepta i dimma så tjock att man inte såg något annat än stenblocken närmast sig, hela ovissa om hur långt vi behövde fortsätta? Då kändes det inte värt det alls. 
Molnen var faktiskt den enda anledningen till att vi ens fortsatte, för vi trodde alltid att det närmsta krönet skulle vara det sista, och sen dök ett nytt krön upp bakom det varje gång. Om vi hade kunnat se hur långt vi hade kvar när vi satte oss och åt lunch, då hade vi vänt om. Om vi hade haft en bättre uppfattning om just hur slitsamt det skulle bli så hade vi valt en annan fjälltur. Men nu verkade det ju vara menat att vi skulle få uppleva känslan av att stå på toppen av Skandinavien! 
Och där hade vi tur i oturen. För det var som sagt helt tjockt med moln hela vägen upp, men just när vi nådde fram till toppstugan sprack det upp, och vartenda moln försvann! Det var magiskt hur landskapet kikade fram bit för bit. Och vi tyckte jävligt synd om alla de som under dagen gått hela vägen upp bara för att inte kunna se någonting alls genom molnen! Hade vi inte varit så långsamma så hade vi aldrig fått se vilken fantastisk plats vi tagit oss till! Så på det sättet var det vi som lyckades bäst med vår bestigning just den dagen. 
Men ja, jag ska inte ljuga, själva bestigningen var lite av ett helvete. Stenarna och lutningen gjorde att man bara klarade några meter mellan varje andningspaus, och hunden orkade knappt med alls. På flera ställen gick vi längsmed stup vars botten och ände vi inte kunde se genom de tjocka vita molnen. På ett ställe verkade vi ha ett på var sida! Och där var stigningen som värst tror jag...
Snön gjorde det både lättare och svårare. Ibland var det lättare att ta små "trappsteg" i snön än att klättra över stora stenblock, men ibland var det stabilare och säkrare att kliva på stenblock än att halka omkring i snön. 
Men under nedstigningen var den bara härlig! Dock var nedstigningen också lite av ett helvete. Men den första biten var superhärlig! Vi var utvilade och glada efter att ha varit på toppen, solnedgången var fantastisk, och utsikterna går inte ens att beskriva. I snön gick det undan och vi förundrades konstant över hur vackert allt var!
Men sen ungefär när solen börjat gå ned helt så kom vi till de där värsta svinbranta stenrösena, och det blev väldiga problem att hitta vägar för Tigra att ta sig ner på. Så vi fick lotsa henne. Hela. Vägen. Ner.
Dessutom började vi bli trötta, både i kropp och sinne men framförallt i knäna, och därför gick det plötsligt otroligt sakta igen. Och det verkade aldrig ta slut! Vi stannade och pausade hela tiden, och ville helst bara lägga oss ner och sova, men visste att vi hade flera timmar kvar.
I slutet började Tigra till och med försöka vägra att gå varje gång vi pausat lite. Stackaren kurade ihop sig och somnade direkt när vi stannade till, och vi tyckte alla så sjukt synd om henne. Det här var ju ingen av oss förberedda på!
Men tillslut, efter många om och men, nådde vi tillbaka till tältet. Och då hade vi ändå bestigit Skandinaviens högsta berg!
Men skulle jag göra om det? Nope. Möjligen skulle jag kunna ha det som ett långtidsmål, att jag ska bli bättre och bättre på att fjällvandra, och sen en dag ska jag bestiga Galdhøpiggen på bara fem timmar! Men som det ser ut nu så tänker jag hålla mig till Grövelsjön ett bra tag framöver.
Men det var nog ändå värt det tror jag, det är svårt att säga när man ligger här med ont i kroppen och är utmattad nog att sova i en vecka, men när jag återhämtat mig kommer jag nog fokusera på den där fantastiska känslan uppe på toppen av Jotunheimen!

Så när vi kom ner till tältet igen så var det raka vägen ner i sovsäcken i några timmar. Sedan packades allt ihop, och så drog vi hemöver. Vi köpte svingott färskt bröd och åt till frukost (hade glömt hur fixerade norrmän är vid sitt färska bröd, men förstår varför nu!), och sedan körde vi hela dagen.
Men eftersom alla var så slutkörda fick vi lov att stanna och byta chaufför typ en gång i timmen. Och när man inte körde så sov man! Eller så satt vi och försökte komma på olika förkortningar till norrmännens bilskyltar för att hålla oss vakna. De har ju nämligen bara två bokstäver, och då blir det ju lätt förkortningar så som CV, DJ och DR, eller andra så som BS, FT och HT. (Bullshit, Featuring och Hösttermin!) Vilket var en kul grej tyckte jag!
Strax efter nio kom vi hem och lagade "grilled cheese" på de överblivna brödskivorna från frukosten, och så har vi slötittat på tv en liten stund. Men alla gav upp rätt fort, och nu har jag krupit ner i sängen, och ligger här med tunga, pirriga ben. 
Jag måste nämna att mina nya kängor var fantastiska dock! Hela den här galna bergsklättringen, och jag har varken skavsår eller ont någonstans i fötterna! Något av det bästa jag köpt alltså. 
Jag tog inte så mycket bilder med mobilen under turen, dels på grund av att den har för lite minne kvar för att kunna ta nya bilder, och dels för att den dog när det började bli för kallt. Men jag har fotat sjukt mycket med vår systemkamera, och jag vet att jag fått många helt fantastiska bilder, så imorgon ska jag gå igenom dem, redigera och visa upp här! Men tills dess får det duga med några oredigerade smakprov från min mobil!
Until next time~

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Kommentera här: