Konstig dag

Det blev en lite konstig dag idag. På förmiddagen åkte vi in till centrum för att hämta ut våra biljetter till morgondagens visning och Q&A av filmen Pete's Dragon. Vi råkade hamna vid en godisbutik som hade butterbeer (från Harry Potter) och annat skoj som vi fick med oss, och sedan åt vi koreansk mat och strosade runt lite innan vi åkte hem. Väl hemma tog jag en tupplur som råkade bli tre timmar lång, eftersom jag var så trött, eh oops! 
När jag sedan vaknade täknte jag ta en kort springtur på typ en halvtimme eftersom det började bli rätt sent, men sedan tappade jag bort mig och plötsligt hamnade jag helt fel och fick lov att ta fram gpsen för att hitta hem igen, och det tog totalt en och en halv timme. Gööött! Dessutom började mina knän göra ont halvvägs så ah, det var en kul springtur... Eftersom mina knän börjat göra ont så här har jag bestämt mig för att vänta lite med springandet framöver och i stället köra på styrketräning eller någonting. Vi får se vad det blir!
Men ah, det var en konstig dag, imorgon ska vi upp tidigt tidigt för att gå och se Pete's Dragon i centrum och sedan är mitt rum i akut behov av städning. Och så börjar jag bli sugen på att börja packa min resväska, hehe.
Bye~
 
 
 
 Den här vackra solnedgången fick jag i alla fall på bild på springturen!

Malen

Oj, då var ännu en vecka över! Det går fort när man har roligt, och det har vi på skrivkursen! Det blev ingen formell pitch, så som jag hade väntat mig, vilket var en lättnad för jag var inte mentalt redo för det ännu, haha. 
Men ah, det har inte hänt så mycket mer än det idag, själva skoldagen var väldigt chill. Så det blev en lugn fredag, haha. Jag fastnade i en massa videor som analyserar Game of Thrones in till minsta detail och sånt kan man ju hålla på med hela sommaren, heh. 
Annars är väl det mest intressanta att jag fick lov att få ut en gigantisk mal från mitt rum nyss och alltså... Jag kan acceptera spindlar och en jävla massa saker. Men malar. Malar klarar jag fan inte av, jag mår fortfarande illa och är paranoid att den är kvar i rummet även om jag vet att jag, gömd under en filt och stora solglasögon (ja, det är det här med att den kan landa/flyga på mig som skrämmer mig, den som skrattar är tvungen att flytta hit och bli min privata mal-jägare), tog tag i kudden (kudden!!) som den satt på och bokstavligen kastade ut den. Malen alltså, kudden höll jag fast i, ehh. Tjoho, nattens eskapader. Frågan är vart i helvete den kom ifrån?! Mina fönster var i princip stängda! De var bara öppna typ två millimeter för att låta frisk luft sippra in men alltså om det här är följderna så kommer fönstren vara stängda och låsta så länge solen är nere. Har den varit här länge och bara väntat på att få komma ut?! Mrrgh äckligt! Äckligt äckligt! Varför i helevete måste de vara attraherade av ljus och lampor? Låt mitt rum vara, era äckliga jävla flygfän. Åh det kryper i skinnet på mig. Vi får se om jag lyckas somna efter detta...
Imorgon ska vi in till centrum för att plocka upp biljetter till en special-visning + Q&A av filmen Pete's Dragon. Det blir nice! 
Någon som vill donera myggnät?
Bye~

Ge aldrig upp!

Lättnaden när man har kämpat med en berättelse länge och skrivit om och om igen och ändrat fram och tillbaka och bara inte kunnat få till det rätt, inte kunnat förstå vad problemet var, och sedan klickar det. Och det är bra. Riktigt bra till och med. Plötsligt har man en berättelse som är stark, som man kanske till och med kommer vilja göra någonting av någon gång i framtiden. 
Jag har slitit jättemycket med den här tv-serie-idén som jag jobbat med i skolan. Jag har trott att jag haft tillräckligt, men sedan fått feedback och insett att jag är långt ifrån där. Jag har skrivit om två-tre gånger och fått likadan feedback. Det har varit frustrerande, och vid flera tillfällen har jag funderat på att ge upp, och i stället jobba med en annan berättelse, någonting som jag är lite mera van vid, som jag vet att jag kan få till enkelt och bra.
Men jag har sagt nej till mig själv de gångerna, jag kan inte bara ge upp, jag är för envis för det! Jag tycker att den här berättelsen är viktig, speciellt för mig själv, att slutföra. Så jag kämpade vidare, och tillslut klickade det. I förrgår faktiskt, efter att jag fått ännu mera frustrerande feedback och tvivlade på min idé och stod i duschen och undrade hur fan jag skulle lösa det här. Då ramlade det på plats, kärnan av det jag vill berätta, all det här klottret runt om som har distraherat mig spelar ingen roll, det handlar om kärnan. Och den har jag hittat nu!
Fy fan vilken känsla. Jag skrev ner min idé och filade på den under min lediga dag och nu idag lämnade jag in den till läraren för en slutgiltig dom. Jag har orolig att jag hade missat igen. Men jag kände ändå att, fan, om inte det här är det rätta så finns det inget i den här berättelsen. Men! Jag fick jättrepositiv feedback, plötsligt var min berättelse inte bara okej, utan riktigt bra! Plötsligt hade jag hittat det jag letat så frenetiskt efter under de senaste veckorna. Och nu har jag bara gjort lite finjusteringar, och imorgon ska vi ha våran muntliga pitch. Och det känns riktigt jävla bra! Nu kör vi, nu har jag någonting jag tror på. Och vem vet? Någon dag kanske det här kommer att bli någonting?
Det är jävligt bra att man är envis ibland alltså.
Bye~